Sudan efter delningen

Kolla på Inside story, Al Jazeera, för en diskussion om hur delningen mellan Sydsudan och Sudan påverkat de båda länderna. Hur troligt är det att fredsavtalet implementeras, kommer en heltäckande överenskommelse att uppnås och hur se framtiden för de båda länderna är frågor som diskuteras.

Sudans president Omar Al Bashir i Sydsudans huvudstad Juba, innan delning 2011

Sudans president Omar Al Bashir i Sydsudans huvudstad Juba, innan delningen 2011

Ett steg närmare fred mellan Sudan och Sydsudan

Sydsudan, utanför Juba

Sydsudan, utanför Juba

Sydsudan och Sudan har påbörjat implementerandet av en partiell fredsuppgörelse. De båda länderna uppgav nyligen att de påbörjat trupp-tillbakadragning från den buffertzon om 10 km från vardera sidan gränsen, som var en viktig del i en partiell freds-överenskommelse från september förra året. Sydsudan uppger nu även att de helt genomfört trupp-tillbakadragningen.

Överenskommelsen från september innehöll nio avtal. Ett av de viktigaste för vidare implementering av andra avtal var säkerhetsavtalet om en demilitariserad buffertzon mellan länderna. Det för parternas tillit så avgörande säkerhetsavtalet implementerades dock inte direkt efter att avtalet undertecknats, vilket ledde till att även övriga avtal lades på is. Men båda parterna säger sig nu alltså ha påbörjat respektive genomfört trupp-tillbakadragning.

Förhoppningsvis kan detta leda till att även oljeproduktionen kommer igång inom kort och på sikt till att en fullständig freduppgörelse som inkluderar omtvistade områden sluts.

Fredsamtalen och fredsprocessen har präglats av brist på tillit och anklagelser om att motparten motarbetar fredsprocessen. Sudan har anklagat Sydsudan för att fortfarande stödja rebellgruppen SPLM-nord, som innan delningen av Sudan slogs på samma sida som Sydsudan mot armén och regeringen i Khartoum. Khartoum har dessutom krävt att Sydsudan tar ansvar för att SPLM-nord avslutar sin väpnade kamp.

Regeringen i Juba å sin sida nekar till att stödja sina forna kamrater och menar att det är omöjligt för Sydsudan att ta ansvar för att avväpna en rebellgrupp på ett annat lands territorium. Man anklagar även Sudan för att stödja rebellgrupper inne i Sydsudan. Sydsudan menar dessutom att Sudan vid upprepade tillfällen bombat områden på Sydsudanesiskt territorium.

De båda länderna lyckades inte heller sluta några avtal eller komma överens om de två grundläggande och mycket viktiga frågorna om områdena Abyei och ”the 14 miles” i september-överenskommelsen.

Området Abyei är symboliskt och strategiskt viktigt för grupper från båda länderna och fortsätter att vara omtvistat. Området är hem för en del av folkgruppen Dinka som bor i Sydsudan, men det är också ett område som grupper från Sudan under lång tid använt som betesmark för sina djur, under delar av året. Nära Abyei ligger också området Heglig som har oljefyndigheter. Enligt en internationell dom ligger Heglig utanför Abyei, men domen sa inte om det tillhör Sudan eller Sydsudan. Huruvida Heglig kommer att ingå i Abyei, eller tillfalla Sudan eller Sydsudan i en slutlig uppgörelse är inte säkert. ”the 14 miles”-området som man talar om är en sträcka längs gränsen där man fortsatt har olika åsikter om hur gränsen egentligen ska gå.

Misstro och fortsatt ouppklarade frågor avhöll alltså de båda regeringarna från att implementera den partiella fredsuppgörelsen från september.

Abyei Voter Registration Site 2009

Abyei Voter Registration Site 2009

Genom fortsatta diskussioner i Addis Abeba, Etiopien, i Afrikanska Unionens regi har man dock i en förnyad uppgörelse vidhållit sina ambitioner att implementera september-överenskommelsen. Denna gång har man dessutom gjort en gemensam tidplan för olika aktiviteter, varav implementerandet av den demilitariserade zonen förmodligen var den viktigaste för att kunna gå vidare med övriga avtal.

September -överenskommelsen bestod av nio avtal varav de två viktigaste handlade oljeproduktion och priserna för att transportera sydsudanesisk olja genom Sudan, samt om den redan nämnda demilitariserade zonen.

Oljeavtalet innehöll överenskommelser om hur mycket Sydsudan skulle betala för att transportera olja från olika områden genom sudanesiska pipelines. Det innehöll även en överenskommelse om en engångssumma som Sydsudan
skulle betala som ersättning till Sudan för att Sudan genom delningen blivit av med den största inkomstkällan till staten, den sydsudanesiska oljan.

September-överenskommelsen innehöll även avtal om exempelvis handel och möjligheter att rör sig över gränserna.

De båda länderna har varit under hård intern och internationell press att nå en överenskommelse. Internt har de bägge ländernas krakelerande ekonomier skapat missnöje och minskat legitimiteten hos de styrande regeringarna, externt har ekonomiska påtryckningar, diplomatiska påtryckningar samt hot om ytterligare påtryckningar varit stor. Detta har förmodligen varit avgörande för att en uppgörelse kunde nås från första början och för att samtalen har fortsatt trots uppenbara svårigheter att komma överens, samt för att parterna nu alltså har börjat implementera den partiella fredsöverenskommelsen.

Den framtida utvecklingen kommer bero på omständigheter inom flera områden och på ageranden från många aktörer. För Sydsudan är Abyei en av de mest avgörande sakfrågorna inrikespolitiskt och regeringen i Juba har mycket legitimitet att förlora på en dålig överenskommelse om området. För Sudan är troligtvis sydsudanesiskt stöd till rebellgruppen SPLM-nord en av de känsligaste frågorna. Gruppen är en av de tuffaste motståndarna, av många, som regeringen i Khartoum slåss med för tillfället.

Hur det går i de separata fredsförhandlingarna som eventuellt kommer att starta mellan regeringen i Khartoum och SPLM-nord kommer att vara mycket avgörande även för förhållandet mellan Sudan och Sydsudan.

Interna konflikter i de två ländernas regeringar kan också spela in. Det finns rykten om att individer inom båda ländernas toppskikt tror på lösningar som inte är lika kompromissinriktade som nuvarande överenskommelser.

Med tanke på de båda ländernas ekonomiska och militära beroende av internationella aktörer och på grund av de två regeringarnas inte helt stabila ställningar som suveräner inom sina respektive stater, kommer internationella aktörer- särskilt USA och Kina- också att spela avgörande roller för den framtida utvecklingen av fredsprocessen.

Text: Erik Persson

Mångsidigt firande av Internationella Kvinnodagen i Uganda

7

I parken runt Sheraton Hotell sken solen på besökare, utställare och arrangörer under firandet av Internationella Kvinnodagen. Kvinnodagen är helgdag i Uganda och över hela landet uppmärksammades kvinnors arbete och bidrag till utveckling, men också deras ojämnställda situation på olika sätt. I Kampala var gatorna fulla av firande människor.

Under flera år har ett nätverk av individer och organisationer samlat människor i Kampala för att fira Internationella Kvinnodagen med musik, konst, diskussion och interaktion mellan besökare, utställare och arrangörer. Årets tema var ”50 years of Independence in Uganda. How independent is the Ugandan Woman? – A retrospective of the past 50 years, present and future” och relaterar till 50-årsjubiléet av Ugandas självständighet, som ägde rum i oktober förra året. ”Hur självständig är den ugandiska kvinnan” frågade sig arrangörerna och i två av de största tälten i Sheratonparken hölls löpande under dagen debattforum på temat, med talare från näringslivet, civilsamhället och tjänstemannasektorn.

10På plats under dagen fanns ett stort antal civilsamhällesorganisationer som arbetar med mänskliga rättigheter i olika sammahang. Genom att dela ut material, samt hålla tal och paneldiskussioner såväl som informella samtal med besökare, hoppades de kunna nå ut till fler personer och uppmärksamma det ständigt pågående arbetet med att stärka kvinnors rättigheter i Uganda.

Crysla Mobile Health Club, CMHC, är en relativt nystartad organisation som var på plats i Sheratonparken, vars vision är att bygga ett samhälle präglat av människors goda hälsa och ljusa framtidsutsikter. De erbjuder därför gruppträning och massage till ett kraftigt reducerat pris, samt föreläser om kost, hälsa och sjukvård. Enligt CMHC:s direktör Crispus Omuut är Internationella Kvinnodagsfiradet ett bra tillfälle att sprida information om organisationens arbete. Eftersom kvinnor fortfarande är de som har huvudansvaret för hushållet i ugandiska familjer är de ofta kvar i hemmet, medan män är mer aktiva i olika idrotter eller andra fysiska aktiviteter. I arbetet med att skapa en friskare befolkning är därför CMHC:s aktiviteter främst riktade till kvinnor, berättar Crispus Omuut.

FN: s officiella tema för årets Internationella Kvinnodag var “A promise is a promise: Time for action to end violence against women”; en uppmaning till att bekämpa våld mot kvinnor. FN-fonden United Nations Population Fund, UNFPA, stöder genom sina program åtskilliga organisationer i Uganda som arbetar med att just motverka könsbaserat våld i landet. Enligt en av deras representanter på plats i Sheratonparken är det en självklarhet för UNFPA att delta under Internationella Kvinnodagen. Särskilt menar hon att det är viktigt i syfte att lyfta fram sina samarbetspartners i Uganda, både de som finns representerade under dagen och de som är upptagna med andra aktiviteter runt om i landet. En UNFPA-stödd organisation i Uganda är Action for Development.

Under Internationella kvinnodagen anordnade Action for Development, som koordinatorer för Human Rights Networks (HURIET), ett besök på ett center för unga kvinnor som utsatts för könsrelaterat våld och/eller oönskade graviditeter. Genom samarbete med andra civilsamhällesorganisationer och med hjälp av donationer från näringslivet arrangerades besöket i syfte att informera om kvinnors rättigheter och om de olika organisationernas specifika arbete, samt för att skänka kläder, blöjor, mjölkersättning och andra förnödenheter till kvinnorna och deras barn. Ett ytterligare syfte var att uppmärksamma politiker och allmänheten på problemet med sexuellt utnyttjande av tjejer och unga kvinnor som förekommer i skolor, på arbetsplatser och i andra sammanhang över hela landet. Liknande arrangemang som syftade till att lyfta frågan om könsbaserat våld och diskriminering av kvinnor hölls på olika håll i såväl huvudstaden Kampala som på orter runt om i landet.

Ett officiellt uppmärksammande av dagen hölls i Nakasongola District, där temat var “The Gender Agenda: Connecting Grassroots Women to Development” och syftade till att lyfta fram kvinnor som på gräsrotsnivå bidrar till landets utveckling. Tidningen New vision skriver att stöttandet av kvinnliga gräsrotsaktivister är fundamentalt för Ugandas utveckling och fattigdomsbekämpning, eftersom en stor andel av landets allra fattigaste är kvinnor. President Musevini anknöt i sitt tal i Nakasongola District till FN: s tema rörande könsbaserat våld och uppmanade alla män att behandla sina fruar med respekt, som jämlikar, och vidare att inte ta till våld i uppfostrande syfte, som han menade gjorts traditionellt i landet.

Sammantaget hade uppmärksammandet av Internationella Kvinnodagen i Uganda både bredd och djup. Det nationella firandet bidrar till att frågor som rör jämställdhet och kvinnors rättigheter belyses och det faktum att dagen gjorts till en helgdag möjliggör för människor – om än främst från en stark medelklass – att delta i de olika evenemang som det rika civilsamhället i landet anordnar. Kombinationen av konst musik och paneldiskussioner i Sheratonparken lockade många människor – kvinnor som män – och förhoppningsvis gick de flesta därifrån med mer än nyinhandlade konsthantverk.

Text: Emma Karlsson

Foto: Trine Fjelde Olsen

Kenyansk reform för ökad kvinnorepresentation – utan verkan

Kvinnor i Kenya har länge haft en undanskymd roll i landets politiska beslutsfattande. I samband med att den nya konstitutionen röstades igenom 2010 infördes en rad reformer för att öka kvinnors politiska deltagande. Det beslutades bland annat att inte mer än en tredjedel av landets parlamentsledamöter fick vara av samma kön. Om lagen infördes vid valet 2013 skulle en markant ökning av andelen kvinnliga parlamentsledamöter ske från de 8 procent som röstades in i valet 2007 till minst 30 procent. Trots regleringar i konstitutionen visade sig dock vägen mot ökad kvinnorepresentation vara kantad av utmaningar.

Kvinna med barn i byn - Kopia

Kvinna med barn i byn Nakandele utanför Isiolo

Under 2010 röstade en överväldigande majoritet av den kenyanska befolkningen ja till att införa en ny konstitution som innebar stora förändringar i bland annat valsystem, rättigheter samt representation för marginaliserade grupper. En marginaliserad grupp, som under decennier blivit åsidosatta i beslutsfattande samt i rättighetsbaserade frågor, är landets kvinnor.Kenya har den lägsta kvinnorepresentationen i Östafrika med drygt 8 procent, sedan valet 2007. Detta kan jämföras med exempelvis Rwanda, Tanzania och Uganda vilka samtliga har över 30 procent kvinnor i sina respektive parlament. Konstitutionens fastställande 2010 blev därför en seger för landets kvinnor då lagar för att säkerställa kvinnors rättigheter i bland annat äganderätt, samt lagar för att öka kvinnors politiska deltagande, fastslogs. Mest kontroversiell och störst uppmärksamhet har den sistnämna reformen fått, den så kallade: ”no more than two thirds gender rule”, hädanefter kallad kvoteringslagen.

Lagen om att inte fler än två tredjedelar av landets representanter i valda eller tillsatta organ får vara av samma kön fungerar som en slags portalparagraf som ska genomsyra hela konstitutionen. Lagen gäller med andra ord för parlamentet men även exempelvis de högsta instanserna inom polisväsendet eller domarkåren. För vissa organ fanns det en tidsbestämmelse i konstitutionen för när en implementering senast skulle ske, men för de flesta organ fanns inte en sådan specificerad bestämmelse. Därför gällde kvoteringslagen genast för de organ där inte allmänna val krävdes för att rösta in representanter.

Ett sådant organ där kvoteringslagen skulle implementeras direkt var Högsta Domstolen. Under våren 2011 hade domstolen ännu inte anpassat sin komposition efter lagen och efter att en juridisk prövning gjorts ansåg domstolen att lagen kunde implementeras gradvis i den egna organisationen. Domstolens utslag väckte protester och många oroades för en utveckling där kvoteringslagen skulle komma att införas gradvis i samtliga organ med ökad risk för en långsam implementeringsprocess. Denna oro kom främst att prägla diskussionen kring parlamentet. Skulle kvoteringslagen implementeras i valet 2013 eller kunde den implementeras gradvis i parlamentet?

Det kenyanska parlamentet kommer efter det aktuella president- och
parlamentsvalet att bestå av två kammare; en Senat samt en National Assembly.
Utöver detta finns även regionala råd, County Assemblies, i var och en av de 47
regionerna. För alla dessa organ gäller kvoteringslagen, men enbart för County
Assembly finns mekanismer fastställda som säkerställer att lagen de facto
kommer att kunna verkställas.

I konstitutionen beskrivs att när antalet ledamöter till County Assembly räknats efter ett val ska tillräckligt med kvinnor kompletteras med för att kvoteringslagen uppfylls. Även till Senaten finns mekanismer i form av ett antal reserverade platser för kvinnor som
nästintill uppgår till en tredjedel av samtliga platser. Därför har den huvudsakliga diskussionen i Kenya främst rört det största och mest inflytelserika organet, National Assembly.

I nuläget finns 47 reserverade platser för kvinnor utöver de ordinarie 290 platserna, med andra ord långt från en tredjedel av det totala antalet. Därför har ytterligare mekanismer
efterfrågats från civilsamhället och politiker engagerade i frågan. Men ansvaret för implementering av lagen har kastats runt som het potatis.

Utsikt över Rift Valley - Kopia (2)

Utsikt över Rift Valley, Kenya

I konstitutionen fastslås att det är parlamentets ansvar att stifta lagar för att konstitutionen ska kunna implementeras. I parlamentet har det dock under senare år funnits en ovilja att rösta igenom mekanismer vilka kan säkerställa att kvoteringslagen ska kunna införas. Ett flertal förslag har lyfts men ej gått till omröstning. Ett förslag rör ”roterande distrikt”, där ett förutbestämt antal distrikt vid valår enbart skulle nominera kvinnliga kandidater och att dessa distrikt skulle rotera mellan varje val. På så sätt skulle alla väljare i Kenya så småningom behöva rösta på en kvinnlig kandidat. Förslaget mottogs dock inte positivt i parlamentet, vilket ansåg att det bröt mot det fria valet.

Efter att ett flertal förslag inte ens gått upp till votering i parlamentet fick landets juridiska ämbetsman, ”Attorney General”, vars uppgift är att vägleda parlamentet, till slut i uppgift att be Högsta Domstolen om råd gällande en tidpunkt för när en implementering borde ske. Skulle lagen implementeras till valet 2013 eller kunde detta ske gradvis? Det blev med andra ord domstolens roll att tolka lagen och därigenom ge ett av förslagen legitimitet, samma domstol som månader innan hade förklarat att kvoteringslagen skulle införas gradvis i sin egen organisation. Domstolens utlåtande blev det väntade; lagen kunde implementeras gradvis och behövde inte införas till valet 2013.
Kvinnorättsorganisationer och partier som profilerat sig som progressiva i kvinnofrågor uttryckte starkt sin besvikelse och varnade för att detta råd skulle leda landet in i en konstitutionell kris. Fortfarande återstår att se hur många av de ca 350 parlamentsledamöterna som kommer att vara kvinnor efter denna veckas val, och hur märkbar ilskan bland landets kvinnor kan tänkas komma att bli. Kenya står dock inför en mängd svåra hinder där huvudfokus inför valet främst varit att motverka de oroligheter och etniska motsättningar landet drabbades av i samband med föregående val.

Dessutom står en av presidentkandidaterna åtalad vid Internationella Brottsmålsdomstolen anklagad för att stå bakom våldsamheterna efter valet 2007. Om Uhuru Kenyatta blir Kenyas näste president kommer en mängd allvarliga problem prägla landet de kommande åren, i form av bland annat sanktioner från omvärlden. Kvinnornas framtida roll har därför hamnat i skymundan och riskerar att göra så även i framtiden.

En mängd banbrytande reformer infördes genom den nya konstitutionen. Tyvärr var de kanske för många för att kunna lyfta fram Kenyas kvinnor på ett tillräckligt kraftfullt sätt. Det återstår att se om lagen om ”inte fler än två tredjedelar” kommer att införas till valet 2018, eller om motviljan bland landets politiker kvarstår även då.

* Rösträkningen för valet den 4 mars har ännu inte sammanställts. I de första rapporterna leder Uhuru Kenyatta leder över Raila Odinga. Fortfarande har inga resultat publicerats över hur många av de 290 kvinnor som kandidaterat som fått ett mandat. Valkommissionen, IEBC, beräknas ha sammanställt resultatet under dagen (fredag 8 mars).

Text och foto: Sara Birging

I väntan på valresultatet – spänning, förhoppningar och oro i Kenya

Kenya höll i måndags (4/3-2013) det första valet sedan 2007/2008 då oenighet om utgången av valet resulterade i mer än 1100 döda och hundratusentals försattes på flykt. Denna dag kan skriva historia för Kenya om valet räknas som giltigt och sker under fortsatt fredliga omständigheter. Än är det dock osäkert hur valet kommer att sluta. Det slutgiltiga valresultatet förväntas presenteras senare idag och eventuellt kommer det bli en andra valomgång.

Medan svensk media (främst Aftonbladet och DN) fokuserat mycket på dramat kring valet med det våld som skett i kustområdet i Kenya har många internationella nyhetsbyråer (BBC, CCN och Aljazeera, för att nämna några) hittills uttryckt sig relativt positivt. Trots att förra valet slutade i våldsamheter och en kompromisslösning har kenyianska medborgare varit mycket angelägna om att rösta, vilket märktes på den kraftansträngning som gjorts under upp till tio timmars köande vid röststationerna. Det beräknas att fler människor ska ha valt att röstat i årets president- och parlamentsval än vid valet 2007/2008. Redan klockan 01.00 (Kenyansk tid) i måndags kunde köerna till de stationer man kan rösta vid synas långa och många människor tvingades stå timtals i den stekande solen. Etnicitet spelar en mycket stor roll i Kenya och kösystemet har därför organiserats efter förnamn för att undvika att avslöja vilka etniska tillhörigheter invånare har vid röstläggning. mariasole

Än så länge verkar valet ha gått fredligt till, men det har gjorts vissa oroväckande rapporteringar. Det talas till exempel om att manuell identifikation har lett till misstänkar om dubbelröstning i vissa delar av landet. De BVR-kit som skulle garantera ett rättvist och säkert val med hjälp av identifikation av röstläggare har inte fungerat så bra som förväntat och på flera ställen har det rapporterats att dessa inte fungerat alls, vilket medfört att manuell identifikation tillämpats. En röststation i Mombasa rapporterar att de har fler röster lagda än de har invånare registrerade på röstlängden. Även om dessa problem inom själva röstningsprocessen inte per automatik innebär ökat valfusk, så blir risken större att felaktiga eller dubbla röster läggs. Det har också talats om att vissa partier och anhängare till partierna har köpt röstsedlar från invånare som är i stort behov av pengar. I praktiken innebär detta att dessa medborgare undviker att lägga sin röst, eftersom de beräknas rösta på en – av partiet i fråga – oönskad kandidat. Trots att inget har bekräftats gällande valfusk finns det således oroande faktorer som kan spela in i avgörandet om Kenyas framtid. Många röster har dessutom ogiltigförklarats, vilket i sig är oroväckande. Det finns hittills inget svar på varför så många röster blivit ogiltigförklarade, men röstningsprocessen verkar inte ha gått helt enkelt till, trots försök till utbildning i hur röstläggningen skulle ske (vilken hållits med anledning av de förändringar som den nya konstitutionen från 2010 förde med sig, dvs. decentraliseringen och provinsstyrning).

De konflikter som uppstått i kustområdet (Garissa, Kilifi och Mombasa) är omdebatterade. Vissa menar att våldet inte har med valet att göra och att utbrytargruppen Mombasa Republic Council (MRC) ligger bakom dåden. Andra menar i stället att MRC beskylls för att inte öka oron kring valet och sprida våldet till andra delar av Kenya. Oavsett vilken anledningen är visar denna oklarhet kring vem som ligger bakom våldet på något annat som har diskuterats; nämligen den bristfälliga informationsspridningen. Information sprider sig fortfarande relativt långsamt i Kenya trots stora nyhetskanaler och tidningar. Ryktesspridningar däremot tycks färdas relativt snabbt och detta kan leda till missvisande information och oenigheter bland väljargrupper som i sin tur kan orsaka våldsamheter. Såväl de topplistade presidentkandidaterna Raila Odinga och Uhuru Kenyatta som många andra har vädjat till Kenyas invånare om ett fredligt val och extra poliser har sänts till de våldsdrabbade delarna av Kenya för att övervaka säkerheten. Samtidigt har flera experter och även anhängare till Raila Odingas Orange Democratic Movement (ODM) uttryckt oro över att våldsamheter kan komma att uppstå när valresultatet publiceras. Då Kenyatta har gått ut starkt med ledning, trots att resultatet i flera Odinga-vänliga valdistrikt inte sammanställts än, kan människor komma att uppfatta det som valfusk om Kenyatta inte vinner, vilket hotar säkerheten i landet. Även Odinga-anhängare kan naturligtvis ta till våld vid missnöje, men många människor är trots allt hittills positiva och det finns stora förhoppningar och önskemål om att valet skall ske fredligt, enligt regelboken.

Just nu leder Uhuru Kenyatta (Kikuyu) kampen om titeln som Kenyas nästa president. Uhuru Kenyatta är son till Kenyas första president; Jomo Kenyatta och Uhuru håller för närvarande titeln som vice premiärminister. Raila Odinga (Luo) ligger tvåa med drygt 40 procent av rösterna och sitter för närvarande som premiärminister. Även hans släkt har rötter i politiken, då han är son till Kenyas första premiärminister; Jaramogi Oginga Odinga. Det slutgiltiga resultatet förväntas publiceras idag, onsdag. För att vinna presidentposten utan en andra valomgång krävs absolut majoritet i den första valomgången. Kenyatta har för tillfället mer än 50 procent av rösterna, men samtidigt har de distrikt som hittills räknats främst utgjorts av Kenyatta-vänliga områden (delvis med avseende på att många invånare tillhör Kikuyu – samma etniska grupp som Uhuru Kenyatta). Utöver den absoluta majoritet som behövs för att vinna presidenttiteln krävs dessutom minst 25 procent av rösterna i hälften av Kenyas 47 provinser. Om ingen av kandidaterna lyckas uppnå detta kommer en andra valomgång att hållas mellan de två kandidater som har fått flest röster – med andra ord mellan Kenyatta och Odinga. En andra valomgång är i så fall beräknad till den 11 april och kommer ställa ytterligare krav på befolkningen att acceptera valresultatet och avstå från våld. Musalia Mudavadi är den kandidat som ligger på tredje plats för presidenttiteln, men har dock endast lyckats vinna några få procent av rösterna och övriga presidentkandidater kan redan räknas bort. De kenyanska medborgarna har under måndagen även röstat om parlamentariker och senatorer, guvernörer till provinserna och medlemmar till församlingarna i provinserna.

Om Kenyatta vinner ställs Kenya inför en stor utmaning eftersom både han och William Ruto (som Kenyatta kandiderar tillsammans med) är anklagade för brott mot mänskligheten i samband med våldsamheterna under och efter valet 2007/2008 och ställda inför internationella brottsmålsdomstolen, ICC. De var beräknade att höras i början av april men förhöret verkar nu blivit framskjutit till augusti. Faktum kvarstår dock att Kenyas näste president kan komma att styra landet i exil, om han döms inför ICC.  Kenyattas eventuella seger kan leda till stora konsekvenser för Kenya, och sanktioner från omvärlden hotar. Andra stater som är beroende av transport genom Kenya eller handel med landet är också oroade av detta och har därför börjat bygga upp en buffert för att klara av ett sådant utfall.

Viktigt att ta med sig är dock den vilja att påverka Kenyas framtid som människor visat prov på under valdagen. Att köa i långa timmar för att avlägga sin röst – trots stekande hetta och brist på mat – visar på en stark övertygelse om att Kenya är redo för nya tider. Kenyas största nyhetstidning (the Daily Nation) uttryckte sig nyligen att det stundande valet kan vara en vändpunkt för Kenya och utkomsten kan bereda väg för Kenya att bli en ’civiliserad stat’. Dock är det oroväckande att det redan innan genomförandet av valet diskuterats om valfusk. Valet visar också att det är svårt för nya människor att inta en plats i landets politiska sfär och dessvärre kommer Kenya – oavsett slutgiltigt valresultat – att styras av i stort sett samma personer som tidigare – dock på nya poster.

Följ gärna resultaten på Kenya Independent Electoral and Boundaries Commission (IEBC) här: http://vote.iebc.or.ke/

Text: Anna Pettersson

Kenyas första presidentvalsdebatt

presidentvalsdebattenSe klipp om Kenyas första TV-sända presidentvalsdebatt någonsin här. Debatten sändes i 42 TV och radiokanaler runtom i Kenya.

Måndagens 3 timmar långa presidentvalsdebatt fick miljontals kenyaner att bänka sig framför TV-apparaterna i hemmen eller på restauranger och barer. I tidigare val och i vanliga fall även i upptakten till detta val har folk fått nöja sig med att politiker håller tal och kampanjar utan närvaron av andra kandidater, men under den TV-sända presidentvalsdebatten kunde de olika kandidaternas åsikter jämföras med varandra. Deatten var upplagd så att kandidaterna mest fick svara på frågor från en moderator, så de direkta debatterna mellan de olika kandidaterna uteblev till stor del. Alla åtta presidentkandidater, sju män och en kvinna, ställde upp i debatten.

Dsikussionerna rörde allt från säkerhetsfrågor till frågor om korruption, statsfinnanser, sjukvård och utbildning. Frågan om politik och etnicitet togs också upp och de två huvudkandidaterna fick Raila Odinga och Uhuru Kenyatta blev pressade om våldsamheterna i samband med förra valet. ICC (International Criminal Court) anklagelserna om anstiftan till våldsamheterna 2007/8, som riktas mot en av presidentkandidaterna, Uhuru Kenyatta, togs också upp.

Denna första debatt kommer att följas av fler liknande tillställningar, den 25 februari är nästa datum för TV-sänd debatt i Kenyas mainstreammedia, men innan dess kommer också kristna media att sända en vicepresidentvalsdebatt den 14 februari och en presidentvalsdebatt den 19 februari.

Historiskt sett har val och politikers ageranden i samband med dessa varit upphov till våldsamheter i Kenya. Möjligtvis är detta ett steg bort från tidigare ansvarslösa politiska ageranden och ett steg mot mer ansvarsutkrävande av politikers ageranden. Kanske kan det också ses som ett steg mot mer demokratiska val där annat än etniskt ursprung har betydelse. Dock visar undersökningar att andelen som ändrat vilken kandidat de ska rösta på efter debatten var mycket liten. Därmed kommer etnicitet att vara den viktigaste grunden för hur man lägger sin röst även i detta val.

Författare: Erik Persson

Dynamiken inför valet i Kenya

Den fjärde mars i år är det val i Kenya och frågan är om våldsamheterna som utspelades i samband med 2007 års val kommer att återupprepas. Flera händelser under 2012 visar att våldet mellan etniska grupper ligger nära till hands, under förra året dödades runt 450 personer i etniska konflikter, och ca 110 000 personer blev internflyktingar. Ofta har detta våld politiska motiv.

Kolonisering, land och etnisk rivalitet

Den kenyanska politiken har länge dominerats av frågor om land och etnicitet. Etnisk rivalitet och konkurrens om mark fanns redan innan den brittiska koloniseringen, men accentuerades av britternas agerande. Britterna tvingade befolkningen att lämna områden de tidigare levt på, för att bosätta sig i reservat eller för att arbeta på ”vita” jordbruk. Det gjorde att många kenyaner lämnade områden där deras etniska grupp ursprungligen levt och istället bosatte sig på ”andra gruppers mark”.

När britterna lämnade Kenya 1963 stannade många inflyttade grupper på sina nya landområden. Detta underlättades av partiska beslut från den nya politiska eliten som till stor del bestod av ledare från gruppen Kikuyo, som varit drivande i motståndet mot britterna.

De bosättningsmönster som följde av koloniseringen har sedan präglat Kenyas politik och det handlar till stor del om huruvida marken som tagits från ”ursprungs”-grupperna ska lämnas tillbaka (en process som i kenyansk politik kallas Majimbo) eller om de nya boendemönstren ska respekteras.

Korruption och maktmissbruk i de grupper som för tillfället haft den politiska makten har ökat den etniska rivaliteten och vikten av samhörighet med den egna gruppen. De politiska partierna har därför kommit att organiseras nästan uteslutande utefter etnisk tillhörighet, med lösa allianser mellan olika partier. Politiska ledare har använt sitt inflytande för att belöna de etniska grupper de har stöd från, samtidigt som de berikat sig själva utan att ta tag i sociala frågor som rör landets utveckling och befolkningen i stort.

Människors beroende av den egna etniska gruppens inflytande har legitimerat våldsamma metoder för att nå politisk makt, särskilt tydligt har detta varit i samband med val och folkomröstningar.

Politik efter självständigheten

Från självständigheten 1963 och fram till år 2002 hade Kenya endast två presidenter: frihetshjälten Jomo Kenyatta (från gruppen Kikuyo) och Daniel Arap Moi (Kalenjin). Båda presidenterna gynnade sin egen etniska grupp politiskt och ekonomiskt. Under Kenyattas tid togs många tidigare ”vita” farmer över av Kikuyos, även om de låg på mark som ”ursprungligen” hörde till andra grupper. Under Mois tid fördrevs många ”bosättare” från exempelvis grupperna Kikuyo, Luo och Luhya från mark som traditionellt tillhört Kalenjin eller Maasai, särskilt i det omfattande området Rift Valley som löper från norr till söder i mitten av landet.

1992 återinfördes ett flerpartisystem med fria val och en begränsning för hur många perioder presidentämbetet kunde innehas. Vid valet 2002 hade Daniel Arap Moi uppnått denna begränsning och valet kunde därför genomföras utan större våldsamheter. Vinnare blev en allians mellan flera partier som bl.a. inkluderade de etniska grupperna Kikuyo, Luo, Kamba och Luhya. Alliansen leddes av Mwai Kibaki, en Kikuyo, som också valdes till president.

2005 splittrades dock alliansen när president Kibaki utan stöd från övriga partier försökte driva igenom en ny konstitution som bland annat skulle ge stora konsekvenser för ägandeskap och omfördelning av land.

Våldsamheter i 2007 års val

I valet 2007 stod det så mellan två politiska fraktioner som tidigare ingått i den allians som vann valet 2002. Huvudkandidaterna var den sittande presidenten Mwai Kibaki och den tidigare premiärministern Raila Odinga, Odinga som med en rad ledare för etniska och religiösa grupper skapat den nya alliansen Orange Democratic Movement (ODM).

En av de största frågorna i valet blev frågan om decentralisering eller centralstyre. President Kibaki förespråkade ett Kenya med fortsatt centralstyre medan ODM med Odinga i spetsen förespråkade majimbo, dvs. decentralisering och mer lokalt självstyre. Utmanaren Odinga menade att ett decentraliserat politiskt system skulle minska risken för att politiskt och ekonomiskt dominerande grupper skulle kunna tillskansa sig fördelar. President Kibaki å sin sida ansåg att decentraliseringens egentliga syfte var att ”ta tillbaka” tidigare förlorade markområden. För båda sidor stod mycket på spel.

Valet blev mycket jämt och när den sittande presidenten Mwai Kibaki förklarades ha vunnit, trots många indikationer på motsatsen, anklagades han genast för valfusk och våldsamheter bröt ut runtom i landet. Våldet utfördes till stor de av unga män i gäng organiserade kring etnisk identitet, med nära band till politiska grupper. Under några veckor eskalerade våldet, mer än 1000 människor dödades och upp till 600 000 personer drevs på flykt inom landet.

Flera av Kenyas ledande politiker har sedermera blivit efterlysta av den internationella brottsmålsdomstolen, ICC, för brott mot mänskligheten, för sin påstådda medverkan i våldsamheterna. Två av dem finns bland presidentkandidaterna i 2013 års val, Uhuru Kenyatta, son till Jomo Kenyatta, samt William Ruto.

Frågan är nu vad som kommer att hända i samband med 2013 års val.

2013 års val och den nya konstitutionen

Sedan valet 2007 har Kenya fått en ny konstitution med mer regionalt självstyre, delar av vad som kallats majimbo har alltså införts. 47 nya länsindelningar har skapats och varje län ska ha sitt eget regionala parlament och en egen guvernör som utses genom val samtidigt som de nationella valen. Regionerna kommer att tilldelas pengar från statsbudgeten och får därmed makt och ansvar att sköta delar av offentlig service och utveckling. Nationellt kommer parlamentet att delas upp i två kamrar med en del (en nationalförsamling) bestående av valda representanter från valkretsarna och en del (en senat) bestående av representanter från länen. Fördelningen av mandat till både läns- och nationalförsamlingen är proportionell, vilket gör att även etniska minoritetsgrupper kan få representation.

Med lokala parlament, en mer decentraliserad statsmakt och bättre möjligheter att på nationell nivå fälla politiska beslut som är förtryckande eller orättvisa är förhoppningarna att förlusterna vid ett nederlag på nationell nivå ska bli mindre dramatisk för de grupper som inte tillhör den vinnande sidan i valet. Förhoppningarna är att både politiker och väljare ska vara mindre benägna att ta till fusk och våld för att vinna presidentvalet och det nationella parlamentsvalet.

Den nya konstitutionen har dock ännu inte prövats i praktiken och det kommer med stor sannolikhet att finnas ett glapp mellan teori och praktik gällande hur den nya konstitutionen fungerar. Dessutom är den kenyanska befolkningen dåligt informerad om betydelsen av den nya konstitutionen och därmed möjligtvis mer benägna att ta historiska kunskaper om hur kenyansk politik fungerar i beaktande, snarare än att hoppas på den nya grundlagen säkerställer deras behov.

Det finns även en risk att den nya konstitutionen inte ger tillräckliga instrument att hantera de etniska konflikterna, utan att de endast flyttas ut till en mer lokal politisk nivå. Befolkningen i nästan alla län är en blandning av flera etniska grupper och frågan om vem som har rätt till land och andra resurser, samt vem som kommer att representeras eller marginaliseras politiskt kommer därför att finnas kvar. Risken är stor att dessa konflikter även i fortsättningen kopplas till etnisk rivalitet och våld.

Den nya konstitutionen stipulerar att det ska skapas en landkommission som ska hantera frågor och klagomål rörande landfrågor. Möjligtvis kan en sådan institution på sikt minska våldsamma konflikter rörande lokala landfrågor.

Sociala eller etniska frågor

Ytterligare ett viktigt moment för att undvika ett kommande val med våldsamheter, är ett val som handlar om sociala frågor istället för frågor om etnicitet. Kenya har fortfarande en enorm arbetslöshet, en extrem ekonomisk ojämlikhet, dålig infrastruktur och sjukvård etc. Trots den allvarliga situationen förmår politikerna inte lösa problemen, problem som i många fall istället ökad de senaste decennierna.

Sedan 2007 har Kenya skakats av många och stora korruptionsskandaler och människor generellt är trötta på korrumperade politiker och anser att politikerna agerar egoistiskt istället för att arbeta för folket. Många ser att politiker använder sig av etniska motsättningar för at ta sig till makten, för att utöva makt och för att täcka över misslyckandena inom viktiga sociala områden.

I och med detta förekommer många kampanjer för att lyfta politiken från de etniska till de sociala och legala frågorna. Gräsrotsorganisationer över hela Kenya har sedan 2008 arbetat för försoning mellan grupper och för konstruktiv dialog om problem och konflikter. Samtidigt fortsätter media att granska politikerna och avslöja korruption och andra missförhållanden.

De strukturella faktorer som varit grogrund för våldsamheter är alltjämt närvarande i Kenya i form av fattigdom, etnisk rivalitet, stor ungdomsarbetslöshet och korruption. Frågan är om de initiativ som tagits i form av ny konstitution, kunskapsbyggande, försoningsarbete etc. kan stå emot de individuella politiska och ekonomiska intressen som kommer att verka i denna miljö, för att just de ska få makten. Särskilt när skrämselretorik om etnisk konkurens och därmed förknippade hot och löften om land och resurser till den ena eller andra gruppen börjar användas.

Författare: Erik  Persson

Den dolda verkligheten i ugandiska fängelser

SAM_9096

Uppgifter om hur situationen ser ut för fängelseintagna i Uganda är få. Enligt en rapport från Human rights watch är dock levnadsförhållanden i ugandiska fängelser väldigt dåliga ur en rad aspekter. Samtidigt har flera initiativ tagits av nationella och internationella civilsamhällesorganisationer för att förbättra situationen. På grund av kvinnliga fångars särsklida utsatthet anordnade kvinnorättsorganisationen Action for Development ett besök på kvinnoavdelningen i Luzira prison utanför Kampala, en fredag i december. SÖAF: s bloggare Emma Karlsson var med under besöket och rapporterar från mötet med de kvinnliga fångarna; om samtal präglade av hopp, men också om den hårda verklighet som råder på landets anstalter.

I den sydöstra utkanten av Kampala ligger ett av Ugandas största fängelser; Luzira Maximum Security Prison. Avsklit från den större byggnaden för manliga fångar och med utsikt över huvudstaden ligger fängelsets kvinnoavdelning.

Offentlig statistik över och information om fängelseintagna i Uganda och de förhållanden de lever under är ytterst begränsad. Uganda Bureau of statistics publicerar dock en årlig rapport i vilken viss information om landets fängelseintagna och de vanligast förekommande brotten presenteras. I 2012 års rapport framgår att ett ungefärligt antal på 33 500 personer satt fängslade i ugandiska anstalter år 2011. Av dem var mindre än hälften dömda. År 2010 satt, enligt en rapport från Human Rights Watch, sammanlagt 30 414 personer fängslade i landets 223 anstalter, vilket är mer än dubbelt så många fångar som fängelsena är byggda för. Den stora överbelastningen beror till stor del på det avsevärt höga antalet personer som sitter fängslade i väntan på rättegång, vilket i sin tur är ett resultat av uppskjutna rättsprocesser och där rättspraxis innebär att personer förs direkt till fångenskap utan att andra möjliga icke frihetsberövande alternativ tillämpas. Av de 30 414 fångar i Uganda år 2010 var drygt fyra procent (1278 personer) kvinnor, vilka avtjänar sina straff, eller i väntan på rättegång vistas, i särsklida kvinnoavdelningar på några av landets fängelser.

I Luzira sitter 400 kvinnor fängslade, tillsammans med ett trettiotal små barn – barn som antingen fötts innanför fängelsets väggar eller helt enkelt saknat någon annan anhörig som kunnat ta hand om dem.

Fredagen den 14 december, drygt en vecka före jul, anordnade kvinnorättsorganisationen Action for Development ett besök på kvinnoavdelningen i Luzira prison. Tillsammans med representanter från såväl andra civilsamhällesorganisationer som från näringslivet mötte organisationens personal och medlemmar de kvinnliga fångarna och deras barn innanför fängelsets stängsel.

SAM_9082Trots att fängelsedirektören givit klartecken för besöket flera veckor tidigare och att alla deltagande föranmälts lät personalen hela sällskapet på dryga fyrtio personer vänta i nästan två timmar innan grindarna öppnades. Inga värdesaker eller potentiella vapen fick medtagas och de journalister som kommit för att dokumentera besöket fick strikta instruktioner om vad och vem de hade tillåtelse att fotografera. På andra sidan inhängnaden packade kvinnliga fångar i gula dräkter ur de hygienartiklar som Action for Development, med stöd från företag och privatpersoner, donerat till de intagna. Det fåtal kvinnor som offentligt tog emot gåvorna och därmed också fick fotograferas, såg förhållandevis friska och starka ut. Andra var betydligt magrare, några hade stora magar eller bar på små barn.

Enligt Human Rights Watchs rapport lever gravida kvinnor under samma dåliga förhållanden som övriga intagna i ugandiska fängelser. Den näringsfattiga maten, bristen på mödravård och det faktum att gravida kvinnor inte slipper undan det hårda arbetet som fångar generellt tvingas utföra, gör att deras hälsotillstånd ofta är kritiskt. Missfall är därför inte heller ovanligt bland gravida fångar. Intervjupersoner i Human Rights Watchs rapport vittnar om övergrepp av fängelsevakter som vanligt förekommande och varken gravida, HIV-positiva eller andra särskilt utsatta grupper skonas. De sanitära förhållanden bland ugandiska fångar är dålig i allmänhet och kvinnors specifika behov i samband men menstruation eller graviditet är generellt inte tillgodosedda.

Det huvudsakliga syftet med Action for Developments besök i Luzira prison var förutom att skänka nödvändigheter som kvinnorna annars lider brist på – såsom tvål, bindor, vaselin och toalettpapper – att berätta om organisationens verksamhet; att visa sitt stöd och informera fångarna om att även deras rättigheter bör respekteras. I en samlingssal inne på fängelseområdet fick besökarna möjlighet att träffa ett femtitotal av fångarna, vilka satt uppradade på flätade plastmattor utlagda på stengolvet. Officiellt leddes mötet av en fängelseofficer, men starkast intryck gjorde den kvinnliga fånge som hälsade besökarna välkomna, tackade för gåvorna som överlämnats och sedan problemfritt tolkade det cirka 30 minuter långa samtalet mellan engelska och luganda*. Ordföranden och den verkställande chefen för Action for Development samt en av organisationens mest aktiva medlemmar talade till de fängelseintagna om deras möjligheter i livet. De förmedlade budskap om vikten av att inte ge upp och, framförallt, att inte låta de brott som föranlett kvinnornas fängelsevistelse prägla hela deras självbild.

Ett antal initiativ – internationella och lokala – har tagits för att just stärka självkänslan hos fängelseintagna i Uganda. I Human rights watchs rapport framkommer att Ugandas regering har en bindande och icke-förhandlingsbar skyldighet att inte utsätta människor för tortyr eller någon typ av förnedrande behandling. Dock menas det i rapporten att både fysisk och psykisk misshandel är regel snarare än undantag i ugandiska fängelser och fängelseintagnas mentala och fysiska hälsa är därför ofta mycket dålig. Product of prison är en icke-vinstdrivande organisation vars mål är att öka förutsättningarna för fängelseintagnas rehabilitering och reintegrering i samhället. På deras hemsida går att läsa att Ugandas generellt höga arbetslöshet slår ännu hårdare mot före detta fångar, som ett resultat både av den låga utbildning som fängelseintagna i landet ofta har och på grund av en allmän stigmatisering av före detta fångar. Anledningarna till att öka fängelseintagnas kontakt med samhället, både i syfte att förbättra de förhållanden de lever under och för att skänka hopp inför framtiden, är därför många.

Stämningen under besöket i Luzira var munter. Gåvorna var uppskattade och samtalet – som framförallt gick i en riktning – var konstruktivt. Ändå var det svårt för besökarna att inte påverkas av situationen; av kvinnorna som satt utanför samlingssalen och de små barn som nyfiket följde deltagarna med blicken, av stadssiluetten på andra sidan inhägnaden som påminde den som råkat glömma att livet fortsätter för människor i världen utanför. På den svarta krittavlan längst in i salen hade någon skrivit ”Merry christmas”. Huruvida de kvinnliga fångarna i Luzira prison fått en god jul är svårt att säga, men klart är att de initiativ som tagits för att förbättra förhållanden i ugandiska fängelser är otroligt viktiga och att mer behöver göras för att öka transparensen och säkerställa implementeringen av de lagar som finns gällande garantin av fängelseintagnas säkerhet, hälsa och möjlighet till reintegrering i samhället efter avtjänade straff.

Författare: Emma Karlsson
Foto: Mikaela Lingwall

Uganda Bureau of statistics-ruta

Human rights watchs rapport Even dead bodies must work – Health, Hard labor and Abuse in Ugandan prisons finns att läsa här.

Uganda bureau of statistics’ årliga publikation över statistik inom en rad områden (där uppgifter om brott och straff i landet återfinns på sidorna 33-37) går att ladda ner här: Statistical Abstract 2012

Läs mer om Product of prisons arbete här: http://www.productofprison.org/index.htm

Är du mer intresserad av utvecklingsarbete inriktat på fängelseförhållanden? Läs gärna om Africa Prisons projects arbete: http://www.africanprisons.org/news/

Kvinnorättsorganisationen Action for Developments hemsida hittar du här: http://www.acfode.org/